loungeact

att hitta en identitet.
jag vet inte jag är faktiskt inte så besvärad med att vara identitetslös nu.. men det kanske jag inte är, identitetslös. det är jag ju inte förstås, men för mig känns det så.

Det finns en strävan hos människor efter den här romatiserade myten, bilden, av hur man ska vara. Man ska ha haft det svårt och ha haft det fattigt och helst komma från arbetarklassen. man ska ha erfaternheter av livet när man är 15 år gammal. föräldrarna var alkoholister och man har ensam fått gått igenom Oberglipligt svåra tider, man ska gräva i sin svåra uppväxt. oftast har man det inte värre än andra. eller oftast har alla andra det lika svårt som en själv.
Det ju det här också med att det är lite obehagligt att tillhöra den där massan. som räknas som.. majoriteten, där alla har det bra. där ingen har varit med om någonting, ingen är speciell. för det är svårt se på massan och se att alla är intelligenta erfarna, sårade, starka människor som har en lång historia bakom sig. alla är vita papper.
Det är viktigt det här att "hitta min grej". det som är "jag". att skilja sig.
det finns liksom en ide om att man ska leva fullt ut, vara med om allting för att vara en riktig konstnär.
i konstnärliga utryck finns som en slags svartsyn.. allt som är svart är vackert. och vi Problematiserar vårt eget liv.
Det svåra är nog inte att skaffa sig en identitet, att bevisa sig. jag mår bra, jag har det här, eller jag mår dåligt, jag har varit med om saker ni inte kan relatera till, som det verkar som att alla människor har ett behov av. det svåra är väl att bara vara opåverkat. sen har jag nog också ett problem med att alltid eftersträva det svåra. nu gör jag det dock nog inte med besvär, för det är lättare när man kommit till någon slags insikt. känns lättare i alla fall.

att random skriva ner sina tankar.